Skåneslättens OL

Kort sammanfattat hur det kändes i tisdags:

känslan av att det är något stort på gång

känslan av att jävlar vad det ska köttas

känslan av att kompis det går bra nu

känslan av att shiet nästan en 1/4 gjord

känslan av att springa ifrån resten

känslan av att jag kommer aldrig komma över den här ån

känslan av att jävlar det va ganska långt ändå

känslan av att själv bli ifrånsprungen

känslan av att mossen är oändlig

känslan av att vara vilse

känslan av att för varje steg man tar sjunker man mer och mer och mer

känslan av att benen inte vill mer

känslan av att nu är det inte långt kvar

känslan av att nu ser man målet

känslan av att adrenalinet rusar, jag är i mål!

känslan av att ligga utslagen i gräset tillsammans med solen.

KÄNSLAN AV MOSSPASS!!!

Känner att det är påväg uppåt igen! Mosspasset gav självförtroendet en bra kick och lägret i helgen likaså. Inte bara att för att orienteringen inte stämt på sistone och man får till ett bralopp och dessutom lyckas slå JVM - mästarn kristensson utan också för att vi är ett så grymmt gäng!

Solen har kommit tillbaka o temperaturen stiger, längtar tills sommarlovet, sommarserien och träningsdagar med er. För vi ska ta dem !!! (SM medaljerna)

I nuläget finns inte mycket positivt att leverera. 3 månaders utebliven träning har satt sina spår men dödsstöten var min blindtarmsinflammation. Att ligga inlagd 2 veckor på sjukhus, genomgå en operation och tappa 10kg är ingenstans hälsosamt (förutom att jag blev frisk). Nu är jag dock nere i botten, så långt nere har jag aldrig varit. Det kommer bli tufft, jag kommer få slita timme efter timme innan jag kan känna att jag ens är nära fornstora dagar. Detta är jag helt inställd på. Jag är helt inställd på att de närmsta 3 månaderna kommer bli tuffa och det kommer i många stunder kännas hopplöst men jag ska inte ge upp! Det finns en otroligt intressant SM-stafett i höst, min sista chans att sätta avtryck som junior. Det är denna tävling som gäller, det är en lång väg att vandra men det är inte omöjligt. Jag måste vara smart, stark och envis så in i h-vete för att det ska gå men det är inte omöjligt!

För att det ska bli möjligt överhuvudtaget måste jag acceptera att jag verkligen är så dålig som jag är nu och inte stressa fram saker. Jag måste tillåta mig själv att ge mig ut på 30min pass som känns meningslösa men som jag måste göra för att kunna ta några små steg framåt, jag måste tillåta mig själv att det går långsamt, tar tid och är tråkigt.

Idag sprang jag för första gången sen operationen (3 veckor sen imorgon) och det kändes hopplöst. Jag orkade i 7min sen skenade pulsen iväg, bröstet smärtade och slem bildades i halsen. Antagligen öppnade jag för snabbt, jag måste låta mig springa långsamt och känna att det är okej! Det är något jag har väldigt svår för. Min tävlingsinstinkt är väldigt stor och jag är van vid att vara långt fram, att kunna trycka på och känna mig stark. Alltså raka motsatsen mot nu.

Till att börja med har jag några restriktioner av läkarna, jag får inte göra några tyngre lyft eller hoppa första månaden från operationen och jag får inte göra någon tyngre styrketräning på två månader. Eftersom mina 10 tappade kilo är muskler hela bunten måste jag ta mig runt det på något sätt. Långa, lugna distanser ger mig den styrka jag behöver i ben och bål för att orka springa men det är påfrestande för min långa rygg och det är ett stort problem. Tappar jag hållningen, tappar jag löpsteget och därmed viktig energi.

På en skala av 0-10 står jag på 0 nu och målet är att stå på 10 vid SM helgerna i höst. På O-ringen behöver jag ligga runt en 5a. Det är nu 10 veckor till tävlingen och jag måste göra en plan.
Första två veckorna kommer gå lugnt, jag klarar helt enkelt inte av särskilt mycket. Får bli en del 30 minutare för att ha något att bygga vidare på.
Vecka 3 & 4 hoppas jag kunna öka längden på löptiden och sträckan. Ligger en del sprint-tävlingar i de veckorna och det kan kanske bli bra som start på att försöka springa kortare snabba sträckor.

Här efter 4 veckor måste jag göra en ny utvärdering och känna efter var jag står, det är i dagsläget för långt fram och jag har ingen aning om hur snabbt jag kommer komma igen eller hur lång tid det tar för min kropp att återhämta sig.

Detta var ett väldigt långt och personligt inlägg men jag kommer behöva ert stöd och kände för att få ner mina tankar och förhoppningsvis få något tillbaka.

Tack för visat intresse!
/Niklas